Faderskap!
Är så glad att det är Martin som ska bli pappa till mitt barn, han kommer aldrig att svika sitt barn, han kommer alltid att finnas där vad som än händer. Han kommer absolut inte låta någon komma emellan honom och sitt barn.
Jag blir så ledsen och arg när jag tänker på pappor som struntar helt och hållet i sina barn - bland annat min pappa. Om man ens kan kalla honom pappa. Han valde sin fru istället för mig, och mina syskon såklart. Men jag, vad är jag för något att ha? Att en människa kan få en att känna sig så fullkomligt värdelös. Helt otroligt!
Att bli förälder är ett livslångt ansvar - man sätter någon till världen, och det gör man väl inte för att sen strunta i sitt barn?
Åååh blir så arg! Men mest ledsen.
Att du bara har mage att stå där, som om att jag inte fanns. Bara ignorera mig. Du är så jävla dum i huvudet.
Jag hatar dig!
Det är ju väldigt synd att du kan använda så starka ord som hata...
Har inte du ngt eget ansvar i det här?
På vilket sätt skulle jag kunna ha eget snsvar i att min pappa struntar i mig? Hata är det minst starka ord jag kan använda när det gäller honom.
Det är aldrig ens fel när två bråkar. Och hur många chanser har du gett honom? Ärligt? Och att han har fru och barn, är det ngt han inte skulle ha? Syskonen, vad har dem gjort?
För det första, vem är du? Tycker du att du har rätt till att skriva vad du skriver? Du har ju inte en blekste aning om hur det hela ser ut. Och vi bråkar inte, han finns bara inte här för mig. Han har valt bort mig för att hans fru ogillar mig. Och jo, i detta fall är det ens fel, han är min pappa, jag är hans barn. Och enligt mig struntar man inte i sina barn. oavsett!
Det låter väldigt naivt.
Vad har syskonen gjort för fel, tycker dem heller inte om dig?
Har jag sagt att syskonen har gjort något som helst fel? Det är väl inte deras fel på något sätt. Det är min PAPPAS fel. Ingen annans. Och sluta lägga dig i så länge du inte kan stå för vem du är.
